Olyckor vid skridskoåkning

Vår författare Mårten Ajne sitter vid skrivbordet under den varma hösten och skriver på en instruktionsbok om långfärdsskridskoåkning. Utgivning är planerad till nästa säsong. Skridskofotografen nummer ett - Henrik Trygg - kommer att illustrera boken med sina bilder. (Tidigare har Mårten och Henrik gjort den mycket omskrivna Vintervatten, som gavs ut 2010 här på Calazo Förlag)

Instruktionsboken kommer till exempel att göra en ordentlig genomgång av åkteknik, men en stor del av materialet behandlar olika aspekter av säkerhet och konsten att bedöma isen. Här är ett utdrag ur boken som rör plurrning och olyckor, där Mårten bland annat presenterar en analys av den olycksstatistik som finns tillgänglig:

Genom isen

Skridskoåkare är den kategori isnjutare som oftast går igenom isen, cirka en gång per hundra personer och dagsturer. Det beror på att vi skridskoåkare måste välja förhållandevis nylagda isar utan snö, färdas långa sträckor över oprövade isar och gärna åker i skärgården.

Att gå genom isen har två ansikten. I så gott som alla fall tar sig en erfaren skridskoåkare enkelt upp igen eller får omedelbar hjälp av sina åkkamrater. Händelsen är då trivial och snarare ett fuktigt avbrott i åkningen än ett olycksfall. Ett olycksfall ska vara oförutsägbart. Med den hårda statistiken i ryggen så vet den kunnige skridskoåkaren att isen kommer att brista. Förr eller senare.

Lyckas man däremot inte ta sig upp är situationen livshotande, överlevnadstiden mindre än en timme. I Sverige omkommer årligen 20-30 personer i isolyckor varav en till två skridskoåkare. Oftast är det fråga om oerfarna åkare som gjort enkla misstag. Men även väl förberedda och erfarna skridskoåkare har förolyckats.

Kallt vatten
Kallt vatten är den största faran vid skridskoåkning och det finns bara ett par centimeter under skenorna. Jämfört med luft leder vatten värme 25 gånger bättre och har enormt mycket högre värmekapacitet. I iskallt vatten sker nedkylning snabbt.

Den fysiologiska reaktion på iskallt vatten kan indelas i fyra faser:

●        en omedelbar kallvattenchock
●        utslagen motorik (perifer nedkylning)
●        livshotande (central) nedkylning
●        kollaps efter räddning

När huden kommer i kontakt med det iskalla vattnet drabbas man av en kallvattenchock. Den innefattar en omedelbar djup okontrollerbar inandning, kraftig ökning av blodtryck och puls samt hyperventilering. Du känner igen dessa reaktioner från det första försommarbadet eller när du kliver in i en iskall dusch.

Hyperventileringen kan leda till paradoxal syrebrist i hjärnan med desorientering som följd. För en oklädd person är den fysiologiska reaktionen på kallt vatten lika stark från ungefär 15 grader och kallare, men starkare om huvudet kommer under vattnet. Det har diskuterats om kallvattenchock i sig kan leda till döden, antingen genom drunkning om ansiktet är under vatten eller genom hjärtstillestånd pga. ökad belastning på hjärtat.

Nedkylning (hypotermi) ger effekter efter 10-15 minuter med successivt utslagen motorik, sänkt medvetandegrad och oförmåga att hålla andningsvägarna fria. Det blir svårt eller omöjligt att hantera isdubbar, räddningslina eller assistera i sin egen räddning.

När kroppstemperaturen når 35 grader svarar kroppen med frosskakningar för att generera central värme. De upphör vid 32 grader, den drabbade blir halvt medvetslös och svår att kontakta. Viljan att överleva kan gå förlorad och inte sällan drunknar den drabbade i detta skede.

Avbryts nedkylningen inom 30 minuter är överlevnadschanserna goda. Vid fortsatt nedkylning avtar sannolikheten att överleva snabbt. Döden inträder vid ca 24 grader central kroppstemperatur inom en timme. Dödsfall hos nedkylda kan även inträffa efter räddning.

Ispik

Fatala isolyckor i Sverige

Mellan 1990 och 2007 förolyckades 372 personer i 318 isolyckor. Fiskare och skoteråkare dominerar medan enstaka spark-, skid- och skridskoåkare, isflanörer samt lekande barn förekommer årligen. Typfallet är en illa utrustad ensam medelålders man på ”trygga” hemmaisar.

Isen
Bland hundratalet tillräckligt beskrivna fall har hälften av olyckorna skett vid lokala försvagningar medan utbredd tunn is och våris svarar för var sin fjärdedel. Flakdrift finns bara beskriven i ett fall.

Människan
Varför de drabbade missbedömt isen går inte att slutgiltigt att avgöra, men ofta har jag kunnat dra rimliga kvalitativa slutsatser från beskrivningar av isen eller händelseförloppet. Endast sju fall kan beskrivas med medvetet risktagande, psykisk ohälsa eller alkoholpåverkan även om sådana faktorer kan dölja sig bakom flera av olyckorna.

Isfiskarna är inte naiva inför isen men har ofta gjort felbedömningar. I typfallet betraktas isen som statisk i tid och rum, de glömmer bort att alla istäcken har försvagningar och att isen kan försämras snabbt. Isen testas vid strandkanten för att sedan brista vid nästa isläggningsgräns. Den stabila morgonisen på våren faller ihop när man ska i land senare på dagen. De är oftast utrustade med isdubbar och isbill, vilket inte räcker. En flytoverall skulle ha räddat många.

Skoterförare hinner inte bedöma isen och kommer med hög fart och fördelad vikt långt ut på tunn is. Bland övriga motorfordon har körning i mörker, dåligt väder, felnavigering eller brist på lokalkännedom gjort att man hamnat utanför rekognoscerade isvägar. Återigen innebär motorbuller och fart att det är svårt att bedöma isen.

Isflanörerna är typiskt mindre iskunniga än isfiskarna. Illa utrustade ger de sig ut på impulsstyrda promenader när isen är snötäckt och beträds av andra.

Spark- och skidåkare har med fördelad vikt kommit långt ut på tunn is. Skidåkarna gör enkla felbedömningar när de ger sig ut på isen bara för att den är snötäckt.

Isolyckor med barn är hjärtskärande beskrivningar av naiv oförståelse om att isar kan brista.

Hundräddarna gör naiva felbedömningar som försöker ta sig ut på en is där en många gånger lättare hund just gått igenom isen. Det är troligen fråga om oöverlagda impulshandlingar utlösta av känslomässig stress.

Tiden
Exakta tidsuppgifter är knapphändiga. Dödsfall pga. nedkylning har i ett antal fall skett före undsättning anlänt efter 45 till 60 minuter. Längsta konstaterade överlevnadstid är 40 minuter men med låg kroppstemperatur 24 grader. Personer som räddats ur vattnet efter 30 minuter har överlevt om andningsvägarna varit fria. Bland flera tusen dokumenterade plurr kortare än tio minuter finns inga tecken på nedkylning men enstaka fall av desorientering.

Säkerhetsförberedelser
Karaktäristiskt hos de förolyckade är avsaknad av sällskap och flythjälp.
- I nio fall av tio saknades flythjälp.
- I fyra fall av fem har det inte funnits sällskap som kunnat bistå med räddning, antingen för att man varit ensam (70%) eller för att samtliga i sällskapet gått ner sig och förolyckats (13%).
- I 13 konstaterade fall har isdubbar inte varit tillräckliga, trots att de funnits till hands och använts.
- Räddningsansträngningar har i flera fall misslyckats pga. att den drabbade inte kunnat bistå, t.ex. oförmåga att hantera en räddningslina eller att hålla sig kvar vid iskanten.

Fatala skridskoolyckor
Tio procent av de förolyckade var skridskoåkare, 34 personer i 29 olyckor. Dödsorsaken är i sju fall hypotermi och i lika många drunkning. I tre fall beskrivs hur förolyckade passivt flutit framstupa med ansiktet under vatten. Två av olyckorna skedde på saltis, övriga på sjöar. Isförhållandena bedöms i sju fall vara lokala försvagningar, fyra utbredd tunn is medan övriga inte kunnat bestämmas. Under perioden förekom ingen dödsolycka på våris.

Det är svårt att avgöra varför man missbedömt isen i de enskilda fallen, däremot kan säkerhetsförberedelserna bättre fastställas. Vid 26 av 29 olyckstillfällen saknades flythjälp och/eller sällskap. Fyra personer omkom i tre olyckor trots både sällskap och flythjälp. I dessa fall har alla eller så gott som alla i sällskapet gått igenom isen samtidigt. Omständigheterna är likartade i ytterligare två olyckor där båda i sällskapet samtidigt gått igenom isen.

Slutsatser från olyckorna

Dödsorsak och överlevnadstid
Ingen av de svenska isolyckorna kan kopplas till kallvattenchock eller tidigt utslagen simförmåga. De är inte sannolika pga. vinterklädsel som mildrar köldupplevelsen, avsaknad av sjögång i is och att man klänger sig kvar vid iskanten snarare än simmar i öppet vatten.

Det är nedkylningen som dödar. Vid måttlig nedkylning förloras motoriken i händer, armar och ben. Det försvårar eller omöjliggör självräddning och assisterad räddning. Småningom blir den nedkylde oförmögen att hålla andningsvägarna fria och drunknar. Om andningen inte hindras fortsätter nedkylning och slutligen inträder dödsfall genom central nedkylning.

Med normal vinterklädsel inträder dödsfall genom nedkylning i nollgradigt vatten efter 30 till 45 minuter medan drunkning pga. måttlig nedkylning kan inträffa tidigare. En empirisk tumregel är att en plurrad under 15 minuter kan bistå sin egen räddning, att dennes räddare har ytterligare 15 minuter på sig medan det därefter är en kapplöpning med döden. Chansen att överleva efter 45 minuter är liten.

Utrustning
Någon form av flythjälp är bättre än ingen. Flytväst, räddningsväst, flytjacka, torrdräkt. Det finns idag t.o.m. underställ tillverkade i flytmaterial.

Ryggsäck med vattentätt packat ombyte som flythjälp är skridskoåkarens kompromiss för att möta andra funktionskrav. Den fungerar väl så länge man har en iskant under armarna. Däremot fungerar den dåligt utan sådant stöd då man tenderar att tippa framåt (framstupa flytläge) med ansiktet under vattnet. Lyftkraften hamnar till skillnad mot en flytväst bakom kroppens tyngdpunkt varför en framåttippande kraft blir följden. Den ökar ju lägre ryggsäcken sitter och mer ju större lyftkraften är.

Ryggsäckens lyftkraft måste avpassas så att flytläget blir tillräckligt lågt för att vara hyfsat stabilt men tillräckligt högt för att hålla huvudet över vattenytan. Jämför med metets sänke och flöte. Den framåttippande kraften är intuitivt förståelig, har visats teoretiskt, dokumenterats vid plurrövning i bassäng och bekräftas i tre fall i fatala olyckor. Idealt skulle skridskoåkarnas flythjälp konstrueras så att den håller andningsvägarna fria även vid passiv flytning i öppet vatten.

Isdubbar kan vara tillräckliga men kan också ge falsk säkerhet, de kompletterar men ersätter inte flythjälp. Utan flythjälp ligger man lågt och är tung när kläderna vattenfyllts. Användning av isdubbar är fysiskt krävande och förutsätter god motorik i händerna vilken snabbt försvinner i iskallt vatten. Samma problem gäller med räddningslina, den måste användas skyndsamt, kunna kopplas grovmotoriskt eller vara fäst vid kroppen på den som ska räddas.

Isförhållanden
Vid lokala försvagningar skall fatala konsekvenser kunna undvikas med enkla säkerhetsförberedelser: sällskap, flythjälp, lina och dubbar. Fler än tusen dokumenterade plurr har inträffat med erfarna skridskoåkare utan dödsfall medan en illa utrustad allmänhet ofta råkat illa ut.

Plurrning vid utbredd tunn is, våris eller plötsligt uppbrytande is är livshotande även med dessa säkerhetsförberedelser. Inträffade dödsfall förklaras av långt avstånd från land eller fast iskant vilket försvårar självräddning och för andra att bistå under den korta tid som finns till förfogande. Långt är i detta sammanhang inte längre än kastlinans räckvidd, drygt tjugo meter. Vid flakdrift är överlevnadsmöjligheterna goda om man håller sig torr. Flera incidenter har slutat lyckligt då man kunnat påkalla hjälp och det funnits gott om tid att assistera.

Lura den kalla döden
Jag får ibland höra att plurr inte ska behöva ske över huvud taget. Påståendet är naivt och innehåller en grav underskattning av isens komplexitet och förutsägbarhet samt en övertro på människans uppmärksamhet och rationalitet. Statistiken visar entydigt att plurr kommer att ske. En dold försvagning eller ett ögonblicks ouppmärksamhet är tillräckligt.

Föresatsen att plurr inte ska behöva ske är farlig eftersom den kan leda till att vi inte förbereder oss inför det plurr som ändå till slut måste inträffa. Beredskapen för plurr och kunskapen om farliga isförhållanden är avgörande för att reducera riskerna för ödesdigra konsekvenser. Plurr vid lokala försvagningar är svåra att förhindra men kan säkert hanteras med enkla säkerhetsförberedelser.

Flythjälp och sällskap är de två viktigaste förebyggande åtgärderna för att överleva när isen brister. Isdubbar och lina är ibland nödvändiga men inte alltid tillräckliga. Flythjälp ger rådrum. Sällskap behövs i de fall man inte kommer upp själv och räddningslina förlänger en hjälpande hand.

Farliga isförhållanden måste undvikas med omdöme. Utbredd tunn is och våris är med kunskap förhållandevis lätta att avslöja. Den svårbedömda flakdriften är inte akut livshotande och begränsad till yttre skärgården samt de större sjöarna.

(Det här kapitlet ur boken är inte helt färdigt, se det som ett smakprov. I boken tillkommer också diagram och andra illustrationer.)

Här hittar du Mårten Ajnes och Henrik Tryggs praktverk Vintervatten.